Jag är borta igen...  Minnerna flödar, sorgen, känslorna, kraften allting omringar mig, håller mig fast i sin flygande kvast. Mot slutet, som aldrig verkar lysa sitt ljus mot mig. Dagarna susar förbi, hinner inte tänka, bara skänka mina fel, känns som att jag är inne i någon sorts spel, någon som vill att jag ska våga, Samtidigt som den personen ska såga i mitt liv. Jag vet inte vem det är, kanske jag själv.

En rinnande älv. Det är vad jag behöver, bara koppla av, Lämmna allting, försvinna, i mitt engna lilla sting. Var är det du lovade, när jag sågade, sa du att jag aldrig skulle få känna så, inte vara någon tå.

Aldrig nere på botten, längst ner i livet. Allt skulle fixa sig, bara jag kämpade..

När jag reste på mig skulle världen se mig för den jag var, inget av det gamla skulle finnas kvar.

En ny person, min drömvärld skulle bli sann, jag skulle bli en riktig man.

Omtyckt, ihågkommen, älskad, och allt annat bra, det var så under en dag. Sedan började det rinna ner, steg för steg.

Dom brukar säga att det finns en mening för allt i livet, en anledning.

Vad var anledningen till att jag vart mobbad?

Vad var anledningen till att jag var den som fick ta all skit?

Vad var anledningen till att jag aldrig fick vara omtyckt.

Vad var meningen med att jag aldrig vart respekterad för den jag var.

Vad var meningen med att jag grät mig till söms.

Vad var meningen med att jag var självmordsbenägen.

Vad var meningen med att jag skar mig på benen?

Vad var meningen med att stog upp för den jag var, kämpade som fan bara för att tryckas ner.

Vad är anledningen att det aldrig tar slut?

Vad är anledningen till att jag aldrig får dö?

Vad är anledningen till att jag aldrig får ett lyckligt liv?

Frågor som jag aldrig får svar på!

Jag är deppad idag igen.. Känner mig vilsen.

Borta, som en gammal, luktande socka.

Ush jag orkar inget mer jag vill ha min flckvän nu!!

Jag vill få känna på kärlek!

Snälla ge mig en tjej, som jag kan älska, någon som älskar mig för den jag är, hur länge ska jag behöva vänta?

Jag orkar seriöst inte längre... Var finns du? Jag är här, kom närmare, snälla!!

Hjälp mig, jag behöver dig, jag vill ha kärlek, gosa, kyssa, krama, någon att lita på!

Om jag bara kunde få en flickvän så skulle jag må bättre!

Då kanske jag itne skulle vara så deppad hela tiden..

Iaf  fler kompisar som bryr sig!

Snälla jag orkar inte längre.. Jag är trött på att bli nerstampad! Jag har kämpat tillräckligt.

Game over "gud" Ge mig det jag förtjänar!

Här är feressten en jätte bra och känslosam låt.. Många minnen <3 Tack för att ni tog er tiden att läsa! Det betyder jätte mycket för mig!

gSitter och deppar till min normla känslo sång..

Underligt hur känslor gör oss till människor men det är våra känslor som vi oftast får skit för...

Känner mig vilsen idag..

Som vanligt, förföljd, otrolig karma, och kan inte göra saker utan att jag tror att det bidrar till konsekvenser..

Jag hittar inte min plats i världen..

Känns som att jag är mitt i mellan, ingenstans för att vara exakt, varken helt nere eller bra, det gör att jag har svårt att fatta beslut.

Är jag medelpunkten?

Är det jag som måste rätta mig efter vad folk tycker, är jag skaparen av allt dåligt, är det jag som tvingar dom att bete sig på ett spec sätt..

Är jag den som ska få all skit? Vad är det alla vill, vad är det jag ska se, jag orkar inte med att vara vek.

Det går framåt men sakta... jag blir aldrig nöjd, när ska allt bli bra, måste jag kämpa hela tiden?.

Känns som att alla är arga för att jag itne kämpar tillräckligt, men jag orkar inte!

Det känns som att jag gör allt värre än vad det är, iaf enligt andras uppfattning.

Är det något jag ska få reda på, något som döljs, något som kan få mig att uppfattas som stöld.

Alla kraven.. dom skaver, jag vill vila, jag vill vara som alla andra, JAG VILL HA MIN JÄVLA DRÖMVÄRLD.

Jag är trött på allting blir problem, vart är min lycka, vem är jag, vad gör jag här..

Behövs jag enns, det är en oegenomtränglig vägg framför mig..

En som jag aldrig kommer få reda på..

Är den här världen bara min illusion?

Jag ser den bara genom mina ögon, inte genom andras och det kommer aldrig gå bort, jag vet inte enns om dom personerna finns. Jag ser bara allt genom min uppfatnning, inte hur andra ser världen.

OCH VART ÄR MIN JÄVLA FLICKVÄN, MIN KÄRLEK?

Jag vill ha henne nu, jag vill älska någon, mest av allt i världen jag känner mig ensam. Jag behöver någon jag kan kalla för älskling, någon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om den personen. Att bara känna lycka när jag ser henne, att vi hittar varandra och att jag kan bli hel.

Jag behöver någon att älska!! </3

Här är länken till min känslo låt...

Med  fördomar kring namnet så tänker du säkert på att det här är en helt vanlig blogg, om en vanlig tonåring som har ett smeknamn, skriver om sitt liv, har många kompisar "irl" och på facebook. Har en kärleksrelation, festar och lever livet.. Om det är fallet så har du fel. Detta är verkligheten som döljs. Sanningen som alla blundar för.

Det livet som många får, lämmnar ofta andra med sår.

Det är svårt att börja, beskriva allting som har hänt, min hjärna är ju nästan sprängd.

Men jag ska försöka för det är det ända jag bryr mig om.

Det ända jag orkar just nu, allt annat faller sakta bort.

Alla tror att facebook, youtube, internet och smartphones fungerar bra..

Men det är innan dom inser vilken kraft dom kan ha.

Vem som helst kan skirva en elak kommentar, utan att den utsatta vet vem det var.

inom en minut kan flera hundra personer ha skrivit nedlåtanda saker..

Det värsta med internet är att det är permanent. 

Det kan sparas, göras om, och ses av fler. 

Att förändra folk liv, hur dom mår, lämmna permanenta sår. Alla lycka försvinner i en tår.

Det kan till och med leda till ett slut, en väldigt sorgset sådant. Självmord är vanigare än vad man tror.

1500 personer tar sitt liv varje år, bara i Sverige!

Många av dem är då väldigt unga, bara 15-18 år.

Efter att ha läst allt det här undrar du säkert vem jag är och vad jag vill.

Mitt namn är Patrik jag är en kille på 14 år. Men en vision. Att se människor utan tårar.

Att visa befolkningen hur verkligheten ser ut och vad som måste göras. ALLA förtjänar ett rättvist liv full av lycka och folk som tycker om dig och bryr sig. Jag vill bara alla det bästa. Ingen förtjänar att gå igenom det här som jag och många andra lider av varje dag. Tillbaka till mig...

Jag går i åttonde klass. Jag har en mamma en pappa och två djur. (katter)

Till skillnad från många andra har jag haft tur på en punkt.

Jag föddes med föräldrar som älskade mig. Min mamma är nog den bästa personen i hela världen.

Hon sa alltid att jag skulle bli något stort, tvivlade aldrig på mig, fanns alltid där, även om hon är tjatig och jobbig så skulle jag aldrig ha klarat mig utan henne. Inte min pappa heller, han har varit väldigt omtänktsam och lärt mig väldigt många viktiga saker.

Som barn var jag väldigt liten, och känslig. Jag har alltid varit jätte blyg. Jag var alltid minst och fick ta all skit i skolan. Jag grinade av allt möjligt, om jag inte kunde svaret på något, när jag skulle leka, när någon gick ifrån mig eller när jag åt lunch i skolan. Jag vågade inte enns ställa mig i matkön om jag skulle hämta mer mat.

Men på dom få ögonblicken jag inte grinade var jag alltid glad har jag hört. Jag pratade på och var nog mer social än dom flesta andra.

Jag hade inte så många kompisar. Fram till typ 3:an hade jag inga vänner

I början av tredje klass träffade jag Joel, han var den schysstaste personen jag hade träffat, vi var ofta tillsammans och delade på allting. Vi vart bättre och bättre vänner. Joel var den första "riktiga" vännen jag hade.

Joel växte, han vart mer omtyckt, mer mogen. Han var inte "känslig" som mig. Han var social och framåt.

Jag däremot växte inte lika mycket, jag var forfarande en liten och klen,blyg, orolig kille som grina hela tiden.

Medans Joel vart mer omtyckt vart jag mer utanför. Folk började reta mig när de såg att jag grinade hela tiden, och lärarna var så töntiga med mig.

Senare i 4.an utvecklades det tll mobbning, jag vart utfryst alla tyckte jag var en tönt.

Fick höra saker hela tiden nedlåtande saker..

 Joel svek mig aldrig men han tyckte att jag var  jobbig ibland.

Bättre vart det inte av att lärarna behandlade mig som en liten snutt, som en bebis.

Jag hade inte direkt någon relation med någon tjej, jag kände aldrig något, visste inte var kärlek var.

Hade svårt att prata med tjejer, jag var så blyg.

I slutet av femte klass trodde jag att allting skulle bli bättre, jag skulle byta skola, träffa nya personer och få det mycket bättre. Mobbningen skulle gå bort. Allting verkade så bra med den skolan. Joel skulle också byta till den så jag visste att jag hade honom iaf.

I början av sexan var allt som i en dröm. Jag var lycklig, ingen mobbning, jag hade fått nya vänner, jag var mer omtyckt och skolarbetet gick bra. Jag var fortfarande orolig och grinade lätt men, Jag var för en gångs skull glad, jag skulle lyckas. Trodde jag iaf......

I slutet av sexan gick allting neråt det började nya elver på skolan som var "coola"

En av dom var en från den förra skolan. Hans spred rykten om mig och berättade hur töntig jag var.

Skolarbetet gick sämre, jag förlorade många bra vänner, jag och joel började tjafsa. Det var också här som jag gick igenom min första deppression. Jag kommer ihåg alla personer, allt dom sa, jag drömmer fortfarande mardrömmar om det. Jag kom ihåg en gång när jag grät mig till söms, det var den värsta känslan. allt kändes hopplöst, allt jag drömmde om, allt som var så bra förändrades helt plötsligt och var fruktansvärt. Jag ville inte gå till skolan.

Jag trivdes inte... Det var också under den här tiden som jag skar mig för första gången. På armen. Den psykiska smärtan var så stark så man ville jämmna ut den fysiska..

Om det inte vore nog så i sjuan började jag få jätte svår ångest och oro, inte alls på samma sätt som förut, jag fick jätte konstiga tankar och förändrades helt, jag kom in i tonåren och puberteten. Jag kände på ett helt annat sätt, jag var annorlunda, inte som alla andra, jag var fortfarande liten och tog skit hela tiden, men det var något annat sm jag inte förstog..

Länge höll jag det inom mig..

Jag tror jag växte, vart vuxnare på något jävligt konstigt vis.

Jag gick först till en psykolog ett tag, det var innan de värsta besvären. Vi pratade mest ytligt. Efter att jag slutade gå hos henne så vart det succesift värre..

I mitten av sjuan så började jag mer och mer umgås med en tjej, vi vart bättre och bättre kompisar, man kan säga att vi hade en relation på slutet, detta var väldigt svårt för mig, jag var inte säker på någonting den tiden och hade ingen erfarenhet av förhållanden alls.

Allting vart fel, fast hon var en av dom enda som respekterade mig för den jag var. Och det är jag evigt taksam över. Jag önskade att jag kunde åka tillbaka och säga exakt vad jag tyckte, om henne för hon var helt underbar. Nu är jag helt säker på att jag gillar henne för hon är den enda tjejen jag har haft känslor för och hon är smart,söt,omtänksam,snäll,rolig och har en underbar personlighet. Jag ångrar att jag inte berättade något tidigare, men jag kunde ju inte.. Och nu har hon träffas någon annan.. :/

I slutet av sjuan var jag helt psykiskt förstörd, ett nervrak jag kunde inte enns vara i skolan, jag hade så mycket ångest, jag pratade för mig själv och betede mig jätte konstigt.

Mobbningen hade tagit slut på mig och jag visste ingenting, jag var helt borta. jag hade INGEN kompis under den här tiden. Allt var förstört. Jag låg på gränsen till IG i många ämmnen. detta var bottenpunkten.

Jag orkade inget mer.

Detta var första gången mina självmordstankar vart djupare, jag tänkte på att göra det varje dag, deppressionen gick inte bort. Jag orkade inte leva längre, allt jag kämpade för hade ÄNNU EN GÅNG blivit bortblåst fast dubbelt så hårt.

Jag kämpade för att klara vardagen, när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag överlevde.

I 8:an efter sommarlovet så åkte jag och mina föräldrar in till psykakuten i Uppsala. Jag fick reda på att hade hade socialfobi,deppression,tvångstankar och svår ångest.

efter de samtalet började det gå smått framåt, jag fick en remiss och en tid hos en ny Psykolog på BUP, en läkare och kvällsmedecin.

Det var fortfarande en väldigt svår tid, prat med rektorn, mina föräldrar, förklara alltig om och om igen..

Samtidigt som man skulle klara av vardagen och gå och grubbla över allting.

Det var så svårt att veta vad som var rätt och fel.

Men mina föräldrar stöttade mig och det gick sakta framåt..

Livet gick såklar i perioder från vecka till vecka, men det gick ändå framåt.

Min psykolog var väldigt trevlig och det kändes bra att prata med henne.

Vädligt nervöst med alla tvångstankar och sådant men hon visste ju hur jag kände.

Jag fick antideppresiv medecin som jag tog varje dag.

Livet gick fram och tillbaka med realtioner,vänskap,hmör mående och trivsel.

Fast jag kände mig mer och mer säker för varje vecka, jag växte mer och mer, vart lite tuffare..

Lärde mig att stå upp för mig själv..

Det vart aldrig riktigt bra men det vart heller inte skitdåligt hela tiden. 

Med tiden lärde jag känna min psykolog bättre och bättre..

Det vart lättare och lättare att prata med henne.

Hur mår jag idag då?:

Jag mår bättre, fortfarande inte helt perfekt.

Jag har fått kompisar som jag kan lita på.

Som förstår mig iaf bättre än alla andra.

Alla jobbiga tankar är mildare, mobbningen är mycket mindre.

Jag har hjälp i skolan, alla lärare vet hur jag mår och dom flesta peppar mig.

Mina föräldrar hjälper mig och är jätte omtänksamma.

Det är lång bit kvar till målet men jag är på god väg!

Jag kunde ha tagit upp en massa andra saker om vänner osv.. Men det skulle bli alldeless för mycket.

Så om du är en vän till mig som bryr dig om mig tro inte att jag inte tycker om dig bara för att du inte är med.

Du är en bra kompis! Och du vet att jag tycker det!

ETT STORT JÄVLA TACK TILL ALLA SOM HAR STÖTTAT MIG OCH FÅTT MIG ATT MÅ BÄTTRE. UTAN ER SKULLE JAG ALDRIG KLARA MIG!

OCH TACK TILL ALLA ER SOM HAR ORKAT LYSSNA PÅ MIN LIVSHISTORIA HOPPAS ATT DET INTRESSANT.

TILL ALLA ER SOM HAR/MÅR SOM JAG HAR GJORT ELLER GÅR IGENOM SAMMA SAKER, OM JAG KLARAR ATT LEVA SÅ GÖR NI DET OCKSÅ! SOM SAKT YOLO GÖR LIVET TILL DET NI VILL AT DET SKA VARA. <3